Beskrivning
Beskrivning
»’Du är väl en sådan där multiversumtyp, va?’ smackade han fram mellan tuggorna, hans stora, simmiga ögon fortsatte att blinka oupphörligt, den runda magen stod som en hylla under hans hetsigt malande käke. Jag kom att tänka på astronomen Fritz Zwickyförmodligen en riktig hedersknyffelsom hade gjort sig känd för att med en matematikers precision förolämpa sina kollegor genom att kalla dem för sfäriska idioter; sfäriska, eftersom de var idioter från vilket håll man än betraktade dem. Denne man gjorde omnämnandet mer bokstavligt, även om han förmodligen uppfyllde det även i Zwickys avsedda form.«
Elsa är ny som lektor på en namnlös fysikinstitution i Stockholm men hon är en desillusionerad forskare som lämnat doktorandens fascinerade stadium utan att ha lyckats träda in i ett nytt. De frågor som upptar henne dessa första veckor på terminen är varför hon över huvud taget fått tjänsten, sen: vad ska vi egentligen ha fysik till?På institutionen är de flesta män; yngre män, äldre män. Den enda andra kvinnan är en österrikisk doktorand vid namn Laura, provocerande entusiastisk och med siktet inställt på förtrolig vänskap med den motvilliga Elsa. Och så finns Albert, på institutionen skämtsamt kallad Einstein. En ytterst allvarlig man som blir föremål för hennes intresse och fantasier.Genom Elsa får vi följa det sociala samspelet, eller bristen på samspel, på institutionen i Helena Granströms mörkt humoristiska roman Standardmodellen.Helena Granström är författare och kulturskribent och skriver för Expressen och Svenska Dagbladet. Hon har även en magisterexamen i teoretisk fysik och en licentiatexamen i matematik. Hon har skrivit ett flertal essäer och romaner, det här är hennes första på Weyler förlag.
