Barn i rättens gränsland : om barnperspektiv vid prövning om uppehållstillstånd

Det har under lång tid riktats kritik mot att svenska domstolar och förvaltningsmyndigheter saknar barnperspektiv vid rättstillämpningen. Prövningen om uppehållstillstånd har varit utsatt för särskilt hård kritik. Syftet med denna undersökning är att belysa problem när det gäller barnets ställning vid denna prövning. Grundläggande för undersökningen är utlänningslagens bestämmelser om barnets bästa och om hörande av barn. Bestämmelserna bygger på artikel 3 respektive artikel 12 i barnkonventionen och togs in i lagen år 1997, efter en omfattande kritik mot tillämpningen i barnärenden. Tillämpningen har emellertid, även efter de gjorda ändringarna, fortsatt att vara utsatt för hård kritik. Vad som framstår som ett glapp mellan lagstiftarens intentioner och tillämpningen av lagen väcker frågor om rättens begränsningar och hur andan och intentionerna i barnkonventionen har implementerats i utlänningslagen, och, mot bakgrund av detta, om rättens gränser. Den slutsats som dras i undersökningen är att lagstiftningen medger ett vidsträckt utrymme för prövningen i de enskilda ärendena. Det gäller i synnerhet i barnärenden. Vid den praktiska tillämpningen förutsätts barn ändå vara irrelevanta; barn är helt enkelt inte det egentliga föremålet för den lagstiftning som påverkar dem.