Ode till demiurgen

Barnen på väg från fotbollsträningen längs de skymmande kvällsgatorna. Myggan som i lugn och ro dricker sitt obetydliga mått blod. Servitrisens kvarlämnade korsord som beskrivit Gud vid alla hans namn. Håkan Sandells nya diktsamling, Ode till demiurgen, söker genom dikterna efter en kärna i den egna livsupplevelsen, en önskan om att förena och försona en inre och en yttre värld. Dikternas ram utgörs, i Stagnelius efterföljd, av den gnostiska föreställningen om själen som fallit fånge i den mörka materievärlden. Men här finns också ömhet för allt som lever och finns till, och ett symbolspråk som rör sig mot barockens drastiska humor och spefullhet, i skildringen av människor och landskap.